VD
Per Andersson
Utgår ifrån Åshammar
De var med från starten och är ett av de största åkerierna i Skogsåkarna. Per kan sin historia och den berättar han mellan ströbalslossningar, omlastningar och leverpastejmackor när vi kryssar mellan travstall och sågar.
Dalfors Åkeri härstammar egentligen ifrån det nedlagda tegelbruket i Dalfors som drevs av familjen Andersson. Man vet inte riktigt säkert när den första lastbilen köptes in, men det finns papper på att den andra lastbilen i flottan köptes in 1923 och de användes för att köra ut tegel från bruket till kund.
När man gav sig in i åkeribranschen gjorde man det som ”Bröderna Andersson”, Pers farfar och hans bror. Dalfors Åkeri AB däremot bildades först 1966 och drevs då av Pers pappa, hans bror och sönerna Arne och Göran.
Sedan dess har Per och hans bröder Arne och Göran tagit över verksamheten, men 2020 tog Per över som ensam ägare.
Åkeriet har 19 anställda som tillsammans manövrerar 6 flisbilar, 4 skogsbilar och 5 lastmaskiner.
Sedan 2023 är åkeriet godkänt för Fair Transport.
Per själv tog körkort -74 och har kört flisbil hela sin karriär, förutom ett kortare inhopp på Sandvik och senare en högskoleutbildning på distans i transportekonomi på 90-talet.
Han tycker att det är viktigt att en bil är driftsäker, har en bra bränsleekonomi och att det är viktigt att man har snabb tillgång till en bra verkstad med kunnig personal.
Vilken är den bästa bil du haft?
-Det måste väl vara den här, 4an, men den kunde ha varit lite lägre.
4an är den nyaste flisbilen, en Mercedes Actros med släp från A-trans. Det blir många tryck för att surfa fram i menyerna på touchskärmarna som har ersatt de fysiska knapparna i panelen.
-De här knapparna har jag beställt extra.
Han pekar på en rad knappar, det blir för många tryck och för mycket letande i menyer. De viktigaste ska finnas lättillgängligt och synligt. Frågan är vad som är mest trafikfarligt, att scrolla på telefonen eller på panelen i bilen?
Jag frågar vad som var bättre/sämre förr.
-Man var väl yngre, det var ju ganska bra. Körningen var enklare, man körde flis åt ett håll och massa tillbaka. Det är mer planering nu. Men bilarna har blivit bättre, eller klimatet varmare. Bromsarna fryser i alla fall inte längre!
Han tycker att man måste se lite annorlunda på konkurrensen i branchen.
-Alla behövs och det måste vi inse. När Unite kom trodde alla att Skogsåkarna skulle försvinna, men man kan ju inte bara ge upp, eller hur? Man får kämpa vidare och kolla, nu kör vi ju rätt många lass i Nyby!
Det är Inte utan att han ser lite nöjd ut han säger det sista.
En bra chaufför ska hitta överallt, säger han lite skämtsamt. Eller i alla fall fråga och vara intresserad om man inte vet eller hittar. Man får gärna ligga lite före i planeringen både för att visa intresse och för att underlätta för sig själv. Att vakna på morgonen är också en egenskap som uppskattas.
Vilket är då det bästa och sämsta minnet från karriären?
-Att köra hem från Stöllet med lunginflammation var inte så roligt, det är nog det värsta minnet.
Vi hade legat på rygg på isen och skruvat under lastbilen. När jag passerade Gävle Bro på väg från Vallvik var jag tvungen att stanna och spy, men därifrån var det ju inte så långt hem.
Jag blev bättre och någon vecka senare åkte jag iväg på ett skift till Stöllet, väl där så kom lunginflammationen tillbaka, jag kunde inte förstå hur jag skulle ta mig hem i det skicket. Men det var bara till att köra, vad skulle jag göra?
Det bästa är väl när man får hämta en ny bil kanske? Men alla dagar är bra! …kanske inte när det brinner, men…
Vad är det bästa med att vara med i Skogsåkarna?
-Man får ju hjälp med en del, sen får man ju körning. Det är ju också en organisation som man kan vända sig till om det händer något.
Det är ju några år sedan nu som Per ställde frågan till mig inför semesterperioden. ”Jaha, hur har ni tänkt er nu då? Jag går ju i pension i sommar” Jag förstod lite senare att det var ett skämt och att han inte hade några planer på att sätta sig i solstolen riktigt än. Det verkar inte som att han ser pensionen tydligt i horisonten nu heller trots att det gått några år. Vi får väl se…
